Missförstå mig rätt. Jag trivs alldeles utmärkt med att vara singel. Har inga måsten, ingen annan än mig själv att ta hänsyn till, en stor skön säng helt för mig själv. Det enda jag behöver bry mig om är att jag och E har det bra. Och det är jätteskönt absolut... 

Men ibland så kommer det dagar då jag saknar kärleken... Inte mitt ex, absolut inte... 

Egentligen är det inte någon speciel person jag saknar ( med undantag för en  ) utan snarare känslan av att ha någon som saknar en när man inte är tillsammans, någon som älskar en. Känslan av att vakna upp tillsammans på morgonen. Nästan så man skulle kunna tro att jag är kär i kärleken  . Alla behöver vi väl känna oss värdiga den känslan ibland antar jag...