Satt precis och läste en bok och lyssnade på musik.

När jag hörde en låt med Josh Groban - To where you are började jag plötsligt tänka på dig morfar. Om du bara visste hur saknad du är här nere.

Mina kära syskon fick aldrig en chans att lära känna dig, men vet att om dom hade fått det hade dom haft samma kärlek till dig som jag har. Jag var inte gammal när du dog (6 år ?) men jag har så varma minnen av dig. Älskade att åka iväg och tvätta bilen med dig på helgerna (fick ju sitta kvar i bilen och titta på när maskinen gjorde jobbet   ). Brukade cykla hem till er (dig och mormor) och sitta och äta macka med dig, det var du som lärde mig äta macka med ost och rostad lök  . Älskade min morfar över allt annat. Du var min hjälte.

Det är du fortfarande. Min inspiration.

Har alltid kunnat känna din närvaro och stöd även efter din bortgång.

Tror att det var den närvaron jag kände idag som av någon anledning fick tårarna till att svälla över. Önskar du vore här.

Men vet att du vakar över mig och är stolt över den jag vuxit upp till att bli.

Vet att min reaktion på låten idag var ett tecken jag önskar bara att jag för en gångs skull viste vad det betydde. Brukar känna vad du menar men inte idag.

Jag kommer ut till din grav i helgen... hoppas du kan hjälpa mig förstå då.

För evigt älskad, för evigt saknad