Borde egentligen sova lite kanske men sitter här och filosoferar i min ensamhet istället.

Trots alla misslyckande jag varit med om så känns det just nu som om detta har varit mitt öde, typ. Mitt öde var att göra dessa misstag för att ta mig hit, rent mentalt. Hela mitt liv har varit en förberdelse för att nå dit jag är idag. För att jag ska kunna säga idag att jag vet vad jag vill med mitt liv. Eller rättare sagt jag vet vad ödet har i sin famn... Har vuxit mer än jag kunnat ana de senaste åren och allt känns just nu som en slags förberedelse.

Kan med säkerhet säga vad jag vill ska hända härnäst i mitt liv.

Visst kan jag säga att jag kanske skulle tagit chansen när jag hade den, men då hade jag nog inte varit tillräckligt förbered och då hade det kanske inte slutat bra i alla fall.

Nu är jag förbered... Nu behöver jag bara en andra chans. Och om jag skulle få den jag inte släppa, jag vet att det är detta som ödet ville jag skulle inse. Detta är vad mitt öde innebär. Att ta chansen när/om jag nu får den igen. Jag har lärt mig av mina misstag och tänker inte göra om dom. Vet nu vad jag måste göra för att få vara så lycklig som jag vet att jag förtjänar och som jag vet att jag kan bli om jag bara ger det chansen.

Hmm vet att jag låter lite kryptisk men känner inte riktigt att jag är redo för att släppa ut just denna katten ur säcken ännu. Räcker med ett utsläpp om dagen ;) Jag vet vad jag vill.

Nu är det nog dags att sova lite, har en del planer för morgondagen och då kan man inte sova bort halva dagen ;)

Pussar och kramar...

You're the inspiration.... Peter Cetera.. mmmm   

Det har det varit gott om den senaste veckan :) Inga sorgliga tankar dock utan glada sådana. Trots situationen jag befinner mig i känner jag mig glad... Hmm kanske lika gärna kan släppa ut katten ur säcken... :) Separation på g här i Ystad... Jag och min lilla solstråle..(dottern då alltså) tager i slutet på maj vårat pick och pack och flyttar uppåt landet.. närmare bestämt till Skånes Fagerhult. Jobb för mig väntar i Markaryd så allt har löst sig till det bästa. Nu ska vi (jag och mrA ) överleva under samma tak i lite mer än 2,5 månad bara så ska det nog bli bra :)

No hard feelings mellan oss dock utan nog mest lättnad för oss bägge efter ett par månader av ganska trist stämmning här hemma.

Men lite gruff och sådant hör ändå till vardagen just nu.

Då är det tur att man omges av kära vänner och familj som kan lätta upp ens humör. Och det gör de verkligen :) Utan dom hade det varit lite trist.

Sänder en liten speciel varm tanke till du vet  vem du är :P du är den som just nu får mig att tänka ljust på framtiden :)

Vet att jag inte alltid varit den bästa vännen men du har trots allt hela tiden funnits i mina tankar... Hörde en låt på radion på jobb igår som genast förde mina tankar till dig faktiskt.. Hard  to say I'm sorry med Chicago...

Hoppas du vet vad du betyder för mig :)   

Nu åter till verkligheten... Tvätten kallar, sedan en dusch och sedan iväg till jobb igen... Jobbar 17-21 ikväll.. hemma vid halv 23 som vanligt.. WOHOO och faktiskt huset för mig själv i natt igen... helt ok...

Pussar och kramar